Författare: norrlandspepp

I förra veckan lyssnade jag på mitt livs första ljudbok. Och vilken premiär! @olofwretling (vars röst och inlevelse förhöjde upplevelsen till säkert det dubbla) läste upp Jag ser allt du gör av @saekert Och det känns verkligen som att Annika ser allt vi gör. Varje händelse och känsla i boken är beskriven med sån finess att vissa recensioner på diverse bokköpshemsidor verkar tro att innehållet sviktar. Men jag tycker inte det, det är bara olika vardagshändelser med olika tempo och djup. Så som livet är. Skildringarna är precis lika bra rakt igenom.

I “Bekräftaren” fastnade jag främst för beskrivningen av Ola. “Han är verb. Alla andra försöker vara adjektiv”. I “The greatest love of all” får jag ont i magen när Agnes ser upp på himlen och inser att världen kan vara skit. Men jag blir varm i hjärtat av Sylt. Med honom är det så där klumpigt och hjärtligt, precis som jag minns den sortens ungdomskärlek.

I “Kul för dig trist för mig” skrattade jag högt till utdraget ur Capitalism på Stuff 2. “Barn” var smärtsam, och samtidigt varm, när Margit och Jan använder fantasin för att få frid i den plats där de borde känna sig trygga.

”Balthoran” har jag svårt att skriva något om för det känns som att det kunde ha varit min granne eller familjemedlem och något som jag därför inte borde lägga mig i. Men kände igen förväntningarna i raderna “En ny person att berätta alla gamla historier för och det fanns ett nytt språk att berätta dem på”. “Arvsled” påminde mig om hur ord verkligen kan ta sig in i varje cell i kroppen. Och om hur stark och ständigt närvarande en mammas kärlek är. ”Miranda har en rosa hjälm. Jag har också en, för hon har bara mig”. (Önskar att varje kämpande ensamstående mamma i liknande situation skulle få uppleva samma slut.)

“Aliens vid Piteälven” fick mig att leta fram “Rymdinvasion i Lappland” på Youtube och “Gå” var otrolig. Sorgen kändes långt långt in i hjärtat och kvinnans vilja att sprida ut sorgen geografiskt kändes helt rimlig. Grät flera gånger. Den lilla stunden vid blåbärsriset var så fin.

Tack Annika för dina ord och för att du på ett väldigt skickligt sätt lyfter sånt som oftast bara pågår och att flera känslor kan tänkas samtidigt.

Av en slump hamnade jag framför Designhistorier på SVT förra veckan. I programmet får vi följa Kalixbaserade designern Lotta Lampa @studiolottalampa när hon undersöker möbelformgivaren Greta Grossmans verk. Men inte bara det, under drygt 30 minuter får vi också en blick in i Lottas egna skapande.

När jag såg programmet insåg jag att Lotta är en sån där som jag beundrat på håll utan att riktigt inse det. Hon har funnits i min inspirationsperiferi sedan några år tillbaka och lite då och då dyker hon upp mitt framför mig som ett färgglatt fyrverkeri.

För hur cool verkar inte Lotta Lampa vara? Typ tolv på en tiogradig skala. Hon gör entré i programmet i raggarbil, rör sig fram i programmet med självklarhet och känns både jordad och allmänt härlig. Hon förklarar i introt att hon gillar det som skaver, är udda och inte så perfekt. Och att hon alltid försöker jobba ganska fort och inte finlirar (motsatsen till personen bakom tangenterna som kan flytta runt ett ord i en text i timmar).

Allra första gången jag såg något av Lotta var på ICEHOTEL 2015 när hon och Julia Gamborg Nielsen hade gjort rummet ”Momo’s”. Minns inte exakt, och lyckas inte heller hitta, storyn bakom men har ett svagt minne av att det var en diss mot byråkratgubbar, hehe. Men det var först något år senare när samma duo gjorde ”Hydro smack” som fascinationen verkligen tog vid. Tyckte så himla mycket om det rummet! En undervattensvärld med stora maneter i kristallklar is.

Ytterligare något år senare var jag på invigningen av utställningen En Vacker Utställning på Konstmuseet i norr här i Kiruna. Och där var hon igen! Men nu hade havets botten bytts ut till färgstark raggarestetik med bildäck, eldig soffa och kaxiga lampor. Och det var nog här någonstans som själen började fladdra till lite extra hos mig.

Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som lockar mig så mycket med Lotta. Men det är svårt att inte charmas av någon som döper sina verk till Fuldans, om inte helt omöjligt.

Har du sett programmet? Eller något av Lottas verk? Vad gjorde dig pepp? Säg din grej!